Egentligen har Magnus bett mig sammanställa lite uppgifter om svenska racingklasser åt er, men eftersom det tar tid tänkte jag komma med ett annat gammalt reportage jag skrev ihop för Alfaklubbens räkning hösten 2001. Det handlar lite om en banträff och mycket om Alfa Corses första race.

Kvällen innan hade blivit sen då jag ganska oväntat drabbades av trasig dragkrok och fick börja jaga annan dragbil. Tack och lov var en långloppsåkande kompis skyldig mig ett STORT antal tjänster, så ett styck Audi Avant stod nu packad och klar utanför huset. Men det var med ett lätt oartikulerat hrrrnuuummmppff försökte jag övertala mina ögon att öppnas, detta var trots allt sista idiotuppstigningen den här säsongen. Men det var nog mer nyfikenhet ifrån deras sida över vad klockan var (04,30) än min övertalningsförmåga som avgjorde kampen. Sen var det bara att snabbt förpassa sig in i duschen för att bedöva dem i öppet läge, det var nämligen dags för: Höstens sista banträff! Mantorp!

Senast jag rapporterade någonting var det ifrån min och Alfetta GTV:ns racehelg på Knutstorp i somras. Sen dess har mycket blod, svett tårar och bensin runnit förbi. En snabb genomgång på vad jag gjort ser ut så här:

- Banmöte Alfaklubben, Kinnekulle. Mest för körträningens skull, bilen understyrde katastrofalt i Kvarnkurvan, men imponatoreffekten på att hålla stumt under bron var stor.

- Race Kinnekulle. Gick bra under ett halvt blött träningspass (gick fortare i kvarnen då!?) men kom ej till start pga. att drivningen till fördelaren sa upp sig på sista träningspasset. Oj vad det small till när bensinen som flödat igenom under alla startförsök antändes i ljuddämparen, när väl bilen kom igång igen.

- Sprintrace Kalmar. Bilen gick som aldrig förr efter att jag på ett högst ovetenskapligt sätt ställt tändningen ("Där ser det bra ut om fördelaren står!"). Tvålade till såväl Miator som M3:or och Corvetter, hi-hi.

- Race Falkenberg. Lyckas i pur förvåning över att ha gjort karriärens första riktiga ombromsning, gasa på mig tre kurvor senare, snurrar av i S-et, surar ner motorn, inser att jag sitter mitt i avåkningszonen och sätter mig i säkerhet bakom en vall, ridå igen.

- Höstrace Knutstorp. Har kamp hela loppet, först mot ett par Caterhams och senare mot en 911 Carrera. De är snabbare rakt fram, men i krön och backar tar jag dem på ren dumhet, kommer i mål sekunden efter höfläkten.

- Sprintrace Växjö. Känner stolt hur bilen går loss på tvåan, men nyktrar till vid första inbromsningen då jag fattar hur hal våt betong är, tvålar egentligen inte till någon jämförbar bil denna dag.

Sen kan ni ju lägga till ett par tidiga mornar till, när jag varit publik eller funktionär på någon bana. Så jag har inte bara slöat sen sist.



Snabbt steg fyra timmar framåt och jag rullar in i depån och livsandarna börjar nu definitivt arbeta åt rätt håll. Med så mycket bilar på plats måste det ju finnas någon mer långsam stackare som skall tävla. Uppvaknandet blir definitivt klart när bilen skall varmköras, och då vaknar till liv med ett MYCKET odämpat buller. Tydligen hade avgassystemet hakat i släpet när jag lastade av, och då delat på sig efter kollektorn. Min plan om en tidig besiktning går nu i stöpet och ersätts av lite knep och knåp. När sen bil och papper är klara skall allt äntligen värmas upp. Då börjar eländet läcka vatten istället. Snabbt bort med fläkten för att se så mycket av kylaren som möjligt men hittar istället en slang som börjat tappa greppet. Detta fixas snabb, men första passet är ändå nästan över när jag är klar. Tar det istället lugnt och kollar olja och däckstryck, samt byter om utan stress.

Resten av dagen flyter undan som vilken bandag som helst, med mycket åka, ännu mer väntan och en massa snack med vänner och kollegor. Känner mig dock lite frustrerad över att jag inte åker ett dugg fortare på rakan i år, trots 20hk extra. Vet inte om jag skall skylla på de högre däcken eller att det försämrade registret ger en sämre utgång ur chikanen. Men över hela varvet känns det en aning bättre, och det är ju där det räknas.

Tidig eftermiddag och det är dags för tävlingsbesiktning. Att bilen har vagnsbok för Roadsport gör besiktningsmannen så lycklig att han nästan godkänner den på en gång, fast den infästning av 4-punktsbältet som använts under sex säsonger väcker plötsligt tvivel. Det släpps igenom denna gång, men ett skifte till en högre plats rekommenderas. Det känns inte som om att det är läge att argumentera.



Förarmötet avslöjar att vi bara är åtta glada startande, vilket känns lite tunt med tanke på hur många bilar med nödvändig skyddsutrustning som finns, och är på plats. Alla verkar dock ha en mycket avspänd inställning till det hela. T.ex. kommer Peter Sundfeldt förbi och frågar om det är ok att ha STCC-156:orna ute även på vår tidsträning varpå alla lovar att inte köra ifrån dem. Någon föreslår också att den som kommer sist vinner en åktur i något av värstingarna, varpå en intern kamp börjar mellan mig själv, som skyller på att jag är långsam, Per Andersson i en GTV6, som framhåller premiär-nerver och Mats Bergelin, som på riktigt racingmanèr hävdar att bilen, en Giulia 65:a, är för slö. Tävlingsledaren och Sundfeldt tittar mycket undrande på, och jag vill minnas att Mats avgör kampen med hot om oförklarligt motorstopp på startplattan. Att man aldrig får vara värst...




Träningen körs på det näst sista R-passet, och jag får därför klassa upp mig ett steg, då jag egentligen tycker att min bil bara är snabb nog för A-klassen. Fast jag är vid det här laget van vid att ha snabbare ekipage runt omkring mig, så det är inget som stör. Flytet infinner sig ganska snart, och jag försöker hitta lite tid här och där för att inte bli helt distanserad. Det är då det händer, genom ett misstag ser jag plötsligt ljuset (nej, nej, inte oljetryckslampan). Jag råkar bromsa på mig efter långa rakan, och svär ve och förbannelse över mig själv samtidigt som jag går ner ett hack extra, till tvåan, för att inte tappa all fart uppför backen. Men på krönet upptäcker jag att jag har 500 varv mer än jag någonsin haft! Vad i hela... Nytt försök varvet efter, nu under "kontrollerade former", och jag plussar på ytter-ligare fart. När träningen är över har jag kapat 1,4sek ifrån tidigare år och är nu nere på 1,40,48. Detta är visserligen 0,5sek långsammare än Per och även Jerry Wingård ligger där i trakterna med sin Bertone, men det skall nog ordna sig med lite analys och envishet.

Vad är det då som har hänt? Jo, jag har alltid haft problem med 180-gradaren efter rakan. Bilen har alltid börjat ploga så fort jag har rört gasen i utgången, och eftersom den följs av ett motlut är olyckan dubbel. Sen är det så att min motor i tidigare utförande haft ett bra mellanregister, men fallit platt på näsan vid 5800, så treans växel har varit lagom för att hålla något så när fart. Till i år har jag nu 1000 varv till att tillgå, och kan därför gå ner en växel och på så sätt få en bil som kan styras mer med gasen och som dessutom drar starkare ut ur kurvan. Faktum är att jag är i samma situation igenom Parisen, och jag bestämmer mig för att testa även där, åtminstone på första varvet då det brukar vara trångt och gå lite saktare.

Tiden har nu gått alldeles för fort och man skriker plötsligt om upplining. Faaan, jag har ju inte ens hunnit tanka, och tankmätaren visar på väldans lite soppa kvar. Å andra sidan skall man ju optimera, och det skall ju bara rulla sju varv. Det får gå som det går. För Bergelin går det dock inte alls, då jag ser Giulian uppkörd på biltransporten när jag passerar i depån. Kanske sistaplatsen är min ändå? På uppvärmningsvarvet vaggar alla, även jag, värre än ett STCC-startfält i tappra försök att få lite värme i däck och chaufförer (för lite just då, för mycket efteråt). Jag må vara sist på gridden men jag har inte gett upp ännu.



Efter vad som känns som en evighet far startflaggan i luften och gaspedalen landar med ett klonk i durken. Och se, detta blir första starten i år som funkar. Jag hamnar på utsidan av Per och Jerry, men väljer att falla tillbaka in i startkurvan. Visar mig sen på alla håll in mot Parisen, men väljer till slut ett städat spår och tvåans växel. Tricket funkar faktiskt även där, och jag har häng bort till chikanen. Jag
satsar allt på en bra utgång, i förhoppning om att hamna i någons slipstream, och det är GTV6:an som får stå till tjänst. Han drar å andra sidan nytta av Jerry, så det är tätt. Så här i efterhand känns det löjligt att erkänna att jag satt och skrek något i stil med: Holy mother of acceleration, dont fail me now! Men det kändes väldigt rätt just då. Det lilla försprång de andra två trots allt får, tas tillbaka på en senare inbromsning, och luckan som blir uppför backen äts upp igen i fullfartsvänstern. Sen är det kloss i kloss ner till mållinjen. De övriga tävlande drar hela tiden ifrån oss, men jag tror inte att någon bryr sig, det är liksom fullt upp ändå. På rakan ser det emellanåt ut som en spurtstrid i Tour de France, med dragningar och finter både åt höger och vänster. Hade domaren sett oss hade det säkert utdelats en och annan varning, men nu tar vi det istället för vad det är: SKITKUL!


På varv fyra får Per till en perfekt utgång och närmar sig Jerry mer och mer. Alla tre vet vi att det är bromsduell på gång, och det är bara att välja sida. Jag tar för en gångs skull det försiktigt, vilket innebör innerspår och tidig bromsning. De båda andra passerar dock glatt 125 meter där de normalt bromsat. 100 meter och jag skickar som vanligt ut ankaret, men inga andra bromsljus är tända, hmm, kan bli intressant, det här. Vid 75 meter bromsar båda, och Per, som har innerspår, låser upp och snurrar av trots (eller pga?) bäst bromsar på pappret. Jerry står på hejdarna och får se en röd-svart GTV6 passera precis framför huven innan han kan börja gasa igen. Tyvärr har jag missat ingången alldeles och har inte fart nog att klippa honom, utan får snällt ta rygg igen.



Insikten att jag inte längre är sist, och att jag nu har en möjlighet att köra om klubbens tävlingsledare sänker inte direkt pulsen. Trean i förbi mållinjen, fyran kommer i ungefär vid depåutfarten, kort inbromsning vid den andra fördjupningen innan startkurvan och ner på trean igen, hårt på gasen och det är nästan att jag vågar trycka den i botten mitt i kurvan men bilen gungar och strävar lite väl mycket utåt för det. Bromsar, ger mellangas och petar i tvåan in i Parisen och justerar därefter spåret lika mycket med gas som med ratt, håller kvar på tvåan lite längre än vad motorn egentligen vill, men som g-krafterna drar i bilen vid utgången verkar en uppväxling inte så smart. Hinner få upp hyfs fart på trean ner mot chikanen, men kommer på mig själv med att fega i inbromsningarna alltför ofta. Borde nog egentligen gå över mer på högerkanten innan jag står på hejdarna så kanske en del av obalansen i bakvagnen skulle försvinna, men det är inte lätt att lära in ett nytt beteende under ett kort race. Dessutom är det inte läge att chansa i utgången på rakan, då kurbsen känns höga, och gruset hårt. Tvåans växel känns i alla fall rätt, och trean vevas i (Alfas transaxel är inget under av precision) lagom tills att jag kommer ut på själva rakan och fyran nås strax innan dragracemålet. Sen är det bara att invänta 100 metersskylten, då min hastighetsmätare säger 175 km/h. Tycker du det låter lite vill jag bara påpeka att jag använder en ganska exakt cykeldator, så plussa du på 10-15% så har du vad en normal mätare visar. Be en stillsam att allt funkar och att du inte låser upp (för får du bromsplattor därifrån kan du likaväl skrota däcken) tillbaka till trean, mellangas, tvåan och välj ett spår i högern som passar just då, valen är ganska många vid sandfållan. Fullt på gasen igen och släpp ut bilen så långt det går för att få med fart till backen, det behövs, trean går i strax innan kurvan är slut. Över krönet och snedda över till höger, bromsa sedan i tid innan fullfartsvänstern, om du alls måste, annars blir det väl spännande. Har för mig att jag såg 6000 in i kurvan någon gång, och då känns det fort, för bilen gungar och driftar långt ner mot F2-kurvan, och det är inte många metrar man har att manövrera på innan det är dags för en panikbromsning igen. För det är ingen ide att åka fort in i hårnålen, då hamnar man bara på gräset. Understyrningen som finns i min bil gör att jag hela tiden tappar lite här, men det är bara att bita ihop och bromsa senare in i depåkurvan. Som min bil är inställd beter den sig aldrig vettigt där ändå, ibland överstyr det in, ibland understyr det, och bakdäcken spinner alltid i utgången.




Jerry åker lite fortare rakt fram i sin ruskiga gamla coupe, men jag har mer bromsar. Faktum är att jag på alla kvarvarande varv är uppe vid hans dörr med framskärmen. Problemet är att det är på yttern in i F2-kurvan, och hur snälla vi än är emot varandra är det inte läge att åka om just där. Så jag får nöja mig med att bli näst sist. Den officiella, manuella tidtagningen sa visserligen att det skiljde 4,7 sek emellan oss i mål, men det kan aldrig stämma. En, max två är nog mer rättvisande, men det är ju bara min egen bedömning. Fast Jerrys första kommentar efter målgång (med ett mycket brett leende på läpparna): -Tyckte du att jag var i vägen, eller? antyder väl en viss närstrid i alla fall?

Efteråt är alla nöjda med sina och bilarnas insatser. Inte ens stackars Per verkar alltför ledsen, trots sistaplatsen. Tydligen är det också så att det är vi tre på slutet som har haft tätast och roligast kamp. Vilket ger ännu mer stöd åt en teori jag har om att man inte behöver ha det värsta för att ha roligt. Bara man hittar någon med jämförbara tider brukar det bli vansinnigt kul.

Är du nu böjd åt ett visst håll och tycker att det varit för lite lidande vill jag bara påpeka att efter en lugn hemresa drabbades jag av ett igenkorkat villaområde. Så jag fick vackert lasta av på ett mörkt grönområde i närheten. Men jag hade inga planer på att lämna bil, verktyg och personlig utrustning där, så jag startade upp för att köra fram bilen till huset. Då hade avgassystemet ramlat av igen, garanterat populärt kl 21,30 hos grannarna. Och med +2 grader samt en begynnande förkylning i kroppen var mekande inte heller något populärt alternativ, så jag tog sats för att göra det snabbt. Men vad händer med en kall bils rutor när man startar den en kall kväll? Ja, just det. IMMA! Jag såg ingenting, utan fick inta "Backa Diablo-positionen", dvs. sittande på tröskeln lutandes ut genom den öppna dörren (det är ju en racer, inga öppningsbara fönster här inte), kryssande mellan bilar, lyktstolpar och brevlådor. Men fram kom vi i alla fall till huset, där jag för att göra kvällen perfekt lyckades bryta av nyckeln i dörrlåset. Sen gick jag in och lade mig och sov, garanterat bildrömslöst. Och trots detta längtar man faktiskt tillbaka till banorna. Man är nog inte riktigt frisk.


Mvh: Patrik Petersson Alfa GTV Nr 13






STORT tack till Jukka Turunen och Svante Johansson för lånet av bilderna.